När Selma var 3½vecka började hon le emot oss för första gången. Sedan dess har leéndet blivit längre och mer tydligt riktade emot oss och nu kan det även komma som en respons av något roligt vi gör; vilket kan vara att räcka ut tungan, kvittra högre än högst, killa henne lite på kinden, säga oj, Oj, OJ!!! Och igår började hon jollra lite tyst mitt i sitt tandlösa leénde!
Att fånga dessa flyktiga leénden på bild är desto svårare. Igår lade Martin in hela kavaleriet med pruttljud och tramsiga läten för att jag skulle få med det på bild. Selma log och verkade tycka att Pappa är det roligaste hon någonsin sett, men så fort kameran kom fram så tittade Selma istället på den, koncentrerat, utan att le.
Det är ändå så fantastiskt att få uppleva hennes glädje!
Kameran fram, Selma är allvarlig. Kameran borta, Pappa är dödsrolig!
Vi var hos barnmorskan i tisdags. Selma är 55cm lång och väger 4,5kg. Storlek 50 börjar bli för smått :-( Det känns trist att hon inte är så där ynka liten längre. Jag får nästan ångest av hur snabbt allt går. Imorgon är hon redan 5 veckor. Jag vet att jag har allt framför mig. 5 veckor är ju ingenting mot all tid vi har framför oss, men just dessa dagar som har gått får jag aldrig tillbaka med henne. Hur knasig är inte jag? De flesta vill bara att bäbisarna ska växa och bli runt halvåret, det är då det roliga börjar säger dom...
Annars går allt bra. Hon har haft flera dagar med mycket gråt. Jag har ammat mycket och det ska tydligen vara så för att öka mjölkproduktionen. Det har varit stressande och jobbigt. Jag har inte alltid tittat på henne med ödmjuk blick erkänner jag villigt. I onsdags kväll var jag helt utmattad av allt skrik som tillslut bara ekar i ens huvud.
Men igår vände det totalt. Hon har varit som en riktig liten gobit. Gråtit mest för mat, lite för att bli vyschad, men mest sovit lugnt.
Nätterna går förvånansvärt bra. Det som jag hört flest skräckhistorier om. Jag antar att kvinnor med småbarn går på några slags hormoner som gör att man klarar av att vara utan djupsömnen och bara sova max 3h i stöten, totalt kanske 5h per natt.
Det är det här med att inte få något vettigt gjort under dagen som jag tycker är jobbigt, men man lär väl sig, o Lillan börjar få allt mer rutiner o längre sovstunder.
Att fånga dessa flyktiga leénden på bild är desto svårare. Igår lade Martin in hela kavaleriet med pruttljud och tramsiga läten för att jag skulle få med det på bild. Selma log och verkade tycka att Pappa är det roligaste hon någonsin sett, men så fort kameran kom fram så tittade Selma istället på den, koncentrerat, utan att le.Det är ändå så fantastiskt att få uppleva hennes glädje!
Kameran fram, Selma är allvarlig. Kameran borta, Pappa är dödsrolig!
Vi var hos barnmorskan i tisdags. Selma är 55cm lång och väger 4,5kg. Storlek 50 börjar bli för smått :-( Det känns trist att hon inte är så där ynka liten längre. Jag får nästan ångest av hur snabbt allt går. Imorgon är hon redan 5 veckor. Jag vet att jag har allt framför mig. 5 veckor är ju ingenting mot all tid vi har framför oss, men just dessa dagar som har gått får jag aldrig tillbaka med henne. Hur knasig är inte jag? De flesta vill bara att bäbisarna ska växa och bli runt halvåret, det är då det roliga börjar säger dom...Annars går allt bra. Hon har haft flera dagar med mycket gråt. Jag har ammat mycket och det ska tydligen vara så för att öka mjölkproduktionen. Det har varit stressande och jobbigt. Jag har inte alltid tittat på henne med ödmjuk blick erkänner jag villigt. I onsdags kväll var jag helt utmattad av allt skrik som tillslut bara ekar i ens huvud.
Men igår vände det totalt. Hon har varit som en riktig liten gobit. Gråtit mest för mat, lite för att bli vyschad, men mest sovit lugnt.
Nätterna går förvånansvärt bra. Det som jag hört flest skräckhistorier om. Jag antar att kvinnor med småbarn går på några slags hormoner som gör att man klarar av att vara utan djupsömnen och bara sova max 3h i stöten, totalt kanske 5h per natt.
Det är det här med att inte få något vettigt gjort under dagen som jag tycker är jobbigt, men man lär väl sig, o Lillan börjar få allt mer rutiner o längre sovstunder.
Lilla sötnosen! Har hon redan börjat le?! Gud va roligt! Så långt har inte Vilmer kommit. Längtar änna efter att få så riktiga leenden och inte bara "fylleleenden" ;)
SvaraRaderaMen däremot är han e hejare på att lyfta sitt huvud. Det är inte direkt stabilt men ändå:)
Härligt att det har börjat vända lite med gråten.
Kram Malin
Sötnozen!!! Kul att se lite bilder på henne!
SvaraRaderahihi visst blir man upp över öronen käääär när de ler!! Vänta bara tills hon skrattar! oj oj oj.... det är härligt det! hihi
SvaraRaderaHihi, tror att de är måååånga som sitter o känner precis så som du skrev om att du inte titta på henne ödmjukt alltid. Jag var jätte trött o arg på Svante ett tag när han bara skrek, skrek o skrek mitt i nattningen. Men de gick över o jag älskar honom bara mer!
Jaaa, dopet var fint tyckte gästerna. Men jag hörde bara gråt o var stressad så jag njöt inte av tillställningen på samma sätt. Man vill vara alla till lags o är man redan stressad o nervös så får man ett stressat o ledsamt barn. = ingen hitt! Men men...
Massa pussar o kramar, ses snart!!! =) hihi