Jag får ta mobilen till 3 butiken på måndag, för minneskortet vill inte fungera, och därför blir det tyvärr inga bilder.
Fredagkvällen spenderades i soffan med pizza och två filmer i sällskap av Anna. Tyvörr hade jag så ont i ryggen så jag var varken pigg eller särskilt sällskaplig, men kvällen spenderades på bästa sätt - i soffan!
I går (lördag) var en luuugn dag. Martin var ute till sent på fredagen och vi gick mest och småplockade hemma. Men en vända till babyhörnan hann vi med för att kolla på barnvagnar! Det blir nog en Emmaljunga City Cross, i svart med kanske beige färg till och en hårdlift som tillbehör!
Om mannens planeringskraft och kvinnans list:
Paret hade tänkt äta ute på kvällen så på vägen hem handlar de bara lite mat så att de kan grädda pannkakor på eftermiddagen. Men väl hemma kommer killen på att han helst vill stanna hemma. Kvinnan känner då att mannen får ta planeringen om matlagningen i egna händer, eftersom han först nu kom på det. Han måste själv köpa de ingredienser som kan behövas och hon släpper därför matlagningen till honom. Tiden går, eftermiddag blir kväll. Han blir nu vilsekommen, vill hon kanske gå ut och äta ändå? Vad vill hon äta? Paj kanske? Vilken sort? Vilken botten vill hon ha? Vart hittar man det receptet? Allt detta drar ut på tiden, och den gravida kvinnan blir hungrig. Hon tar en banan och fortsätter att inte planera middagen. Men tipsar om vart han hittar recept och hur han kan byta ut ingredienser i receptet mot sådant de har hemma. Sent om sider börjar han laga mat. Kvinnan gör så som mannen normalt gör då hon lagar mat, kommer in i köket efter en bra stund och frågar om han behöver hjälp, och... med vad? Hur gör jag deeet? Hon gör äggstanning (vilket han inte vet att det heter) och svarar på alla frågor han har: Vad är grädda? Bryna? Fräsa? Vart är alla decilitermått? Har vi inga decilitermått? (jo jag köpte ju det på Willys då vi var där...) Och hon går iväg en stund, kommer tillbaka då hon känner doften av en paj som är i ugnen, vill du ha mer hjälp (fniss)?
Pajen blev mycket god och Kvinnan säger att -Åh dett kan vi väl göra varje lördag!? Javisst, svarar mannen så blir så glad över berömmet!
Då undrar man, lärde sig mannen något av detta? Att laga mat innebär så mycket mer än att sticka in huvudet och fråga om man behöver hjälp då maten i princip är färdig. Att planera varje dags mat bör man göra tillsammans, skriva listor till mataffären ingår om man vill vara jämställda. Allt detta vardagliga är inget roligt, och att hela tiden behöva förklara vad man gör... Vad är det i mammor som gör att pojkar inte behöver lära sig laga mat? Vad är det i hjärnan som gör att de vägrar vara en del i veckans matplanering? Varför kan en kille gnälla över att man är noggrann med vad som ska handlas och att jämföra priser på matvaror? Gört själv tycker man, men då lär jag få makaroner och köttbullar i en veckas tid och månadens pengar till mat hamnar helt på resturangbesök då killen inte har någon lunchlåda med sig.
Idag blir detta upprepat då jag inte tvättar längre (pga foglossning), han har sorterat tvätten i en massa högar, i ett helt oförklarligt system. -Men din vita skjorta blir nog missfärgad om du tvättar det med svart... -Ne inte i 40grader, säger han och blir ursinnig. (förlåt, jag har pluggat textil i 5år och jobbat med att kolla om plaggen håller i tvätt och att de inte torr eller våtfäller, men det här kan väl iiinte jag?!) Eftersom han bokade tid först igår så fick han bara tag i en tvättstuga med 1 tvättmaskin och därför har han nu bokat igen, på tisdag. Underligt nog med samma tvättstugerum. Vi har 6ggr att tvätta på oss/månad, och de gör han åt på att tvätta de 2 maskiner han hinner med på 3 timmar och bokar istället fler tvättider. Är detta fårståeligt? Ja visst att man ska låta killen göra på sitt vis, men kan han inte tänka själv alls???
Många tycker väl att jag borde vara glad över att jag har en kille som villigt faktiskt gör någonting hemma (för att deras egna inte gör ett skvatt). Men jag tycker synd om de som har en neandertalare till pojkvän. Allt detta hänger ju i grund och botten ihop med vilken uppfostran man fått. Min killes föräldrar tyckte inte att han behöver göra något om han själv inte vill, det får han ändå göra då han flyttat hemmifrån, men nej. När han flyttat hemmifrån så får hans tjej göra all planering. Mina egna päron är inte bättre, vi hade det mycket uppdelat vad döttrarna och söner gjorde, och jag förväntades kunna laga mat för jag är tjej. Jag fick inte spela trummor men tvärflöljt och jag blev kritiserad av största delen av släkten då jag tävlade boxning, för detta ansågs det fel av en tjej att göra (de påstog att jag förstörde mitt utseénde och hjärna).
Sverige ska var det mest jämnställda land och ändå är den generella uppfattningen att en kvinna ska göra och klara vissa saker och INTE klara vissa andra saker (läs förra inlägget om mekanikern t.ex.).
Jag älskar min kille och han får allt lära sig ta hand om både det ena och det andra, och han försöker! Det älskar jag i honom. Hade han inte försökt hade jag haft svårt att älska honom, för då ställer han inte upp för mig (är det inte det kärlek handlar om?).
Tjo och tjim. Nu ska jag o lillebror Adam till Mamma och baka pepparkakor!
Kramar.
Fredagkvällen spenderades i soffan med pizza och två filmer i sällskap av Anna. Tyvörr hade jag så ont i ryggen så jag var varken pigg eller särskilt sällskaplig, men kvällen spenderades på bästa sätt - i soffan!
I går (lördag) var en luuugn dag. Martin var ute till sent på fredagen och vi gick mest och småplockade hemma. Men en vända till babyhörnan hann vi med för att kolla på barnvagnar! Det blir nog en Emmaljunga City Cross, i svart med kanske beige färg till och en hårdlift som tillbehör!
Om mannens planeringskraft och kvinnans list:
Paret hade tänkt äta ute på kvällen så på vägen hem handlar de bara lite mat så att de kan grädda pannkakor på eftermiddagen. Men väl hemma kommer killen på att han helst vill stanna hemma. Kvinnan känner då att mannen får ta planeringen om matlagningen i egna händer, eftersom han först nu kom på det. Han måste själv köpa de ingredienser som kan behövas och hon släpper därför matlagningen till honom. Tiden går, eftermiddag blir kväll. Han blir nu vilsekommen, vill hon kanske gå ut och äta ändå? Vad vill hon äta? Paj kanske? Vilken sort? Vilken botten vill hon ha? Vart hittar man det receptet? Allt detta drar ut på tiden, och den gravida kvinnan blir hungrig. Hon tar en banan och fortsätter att inte planera middagen. Men tipsar om vart han hittar recept och hur han kan byta ut ingredienser i receptet mot sådant de har hemma. Sent om sider börjar han laga mat. Kvinnan gör så som mannen normalt gör då hon lagar mat, kommer in i köket efter en bra stund och frågar om han behöver hjälp, och... med vad? Hur gör jag deeet? Hon gör äggstanning (vilket han inte vet att det heter) och svarar på alla frågor han har: Vad är grädda? Bryna? Fräsa? Vart är alla decilitermått? Har vi inga decilitermått? (jo jag köpte ju det på Willys då vi var där...) Och hon går iväg en stund, kommer tillbaka då hon känner doften av en paj som är i ugnen, vill du ha mer hjälp (fniss)?
Pajen blev mycket god och Kvinnan säger att -Åh dett kan vi väl göra varje lördag!? Javisst, svarar mannen så blir så glad över berömmet!
Då undrar man, lärde sig mannen något av detta? Att laga mat innebär så mycket mer än att sticka in huvudet och fråga om man behöver hjälp då maten i princip är färdig. Att planera varje dags mat bör man göra tillsammans, skriva listor till mataffären ingår om man vill vara jämställda. Allt detta vardagliga är inget roligt, och att hela tiden behöva förklara vad man gör... Vad är det i mammor som gör att pojkar inte behöver lära sig laga mat? Vad är det i hjärnan som gör att de vägrar vara en del i veckans matplanering? Varför kan en kille gnälla över att man är noggrann med vad som ska handlas och att jämföra priser på matvaror? Gört själv tycker man, men då lär jag få makaroner och köttbullar i en veckas tid och månadens pengar till mat hamnar helt på resturangbesök då killen inte har någon lunchlåda med sig.
Idag blir detta upprepat då jag inte tvättar längre (pga foglossning), han har sorterat tvätten i en massa högar, i ett helt oförklarligt system. -Men din vita skjorta blir nog missfärgad om du tvättar det med svart... -Ne inte i 40grader, säger han och blir ursinnig. (förlåt, jag har pluggat textil i 5år och jobbat med att kolla om plaggen håller i tvätt och att de inte torr eller våtfäller, men det här kan väl iiinte jag?!) Eftersom han bokade tid först igår så fick han bara tag i en tvättstuga med 1 tvättmaskin och därför har han nu bokat igen, på tisdag. Underligt nog med samma tvättstugerum. Vi har 6ggr att tvätta på oss/månad, och de gör han åt på att tvätta de 2 maskiner han hinner med på 3 timmar och bokar istället fler tvättider. Är detta fårståeligt? Ja visst att man ska låta killen göra på sitt vis, men kan han inte tänka själv alls???
Många tycker väl att jag borde vara glad över att jag har en kille som villigt faktiskt gör någonting hemma (för att deras egna inte gör ett skvatt). Men jag tycker synd om de som har en neandertalare till pojkvän. Allt detta hänger ju i grund och botten ihop med vilken uppfostran man fått. Min killes föräldrar tyckte inte att han behöver göra något om han själv inte vill, det får han ändå göra då han flyttat hemmifrån, men nej. När han flyttat hemmifrån så får hans tjej göra all planering. Mina egna päron är inte bättre, vi hade det mycket uppdelat vad döttrarna och söner gjorde, och jag förväntades kunna laga mat för jag är tjej. Jag fick inte spela trummor men tvärflöljt och jag blev kritiserad av största delen av släkten då jag tävlade boxning, för detta ansågs det fel av en tjej att göra (de påstog att jag förstörde mitt utseénde och hjärna).
Sverige ska var det mest jämnställda land och ändå är den generella uppfattningen att en kvinna ska göra och klara vissa saker och INTE klara vissa andra saker (läs förra inlägget om mekanikern t.ex.).
Jag älskar min kille och han får allt lära sig ta hand om både det ena och det andra, och han försöker! Det älskar jag i honom. Hade han inte försökt hade jag haft svårt att älska honom, för då ställer han inte upp för mig (är det inte det kärlek handlar om?).
Tjo och tjim. Nu ska jag o lillebror Adam till Mamma och baka pepparkakor!
Kramar.
Hahaha...
SvaraRadera